Wira Bruks historia 

1620-talets slut

Wira bruk anläggs av Stockholms förste överståthållare riksamiralen Claes Flemming

1635

Drottning Kristinas förmyndarregering utfärdar privilegiebrev som ger Wira bruk ensamrätt att tillverka värjor och andra stickvapen åt den svenska krigsmakten.

1707

Det finns nedtecknat att man smider liar och andra bruksföremål i Wira

1740-talet

Kommersen är så etablerad att Wirasmederna har skaffat sig särskilda försäljare för det fredliga smidet.

1750-talet

Tingshuset och Åldermansstugan byggs

1757

Reinhold Angerstein, assessor i Bergskollegiet, köper Wira bruk av släkten Fleming. Han vill ha inkomsterna även från det fredliga hantverket, men smederna protesterar och säger samfällt upp sig. Konflikten slutar med att Angerstein dör ett halvår senare. Han efterträds av en släkting, ärkebiskopen Samuel Troilius som låter smederna få behållningen av liesmidet.

1764

Släkten von Schantz köper Wira bruk. C. R. von Schantz låter smederna arrendera sina härdplatser när inte kronan beställer vapen.

1775

Wira mister sina privilegier efter 140 år. Klingorna håller inte måttet på grund av dåligt råmaterial. Nu gör bruksherren Hebbe Wirasmederna till enbart lönearbetare. Produktionen hålls på en hygglig nivå till Hebbe dör 1803.

1793

Inspektorsbostället byggs.

1798-1906

Åkers skeppslag, senare Mellersta Roslags domsaga håller ting i Tingshuset i Wira

1800

Stora smedjan byggs. Här håller 12 smeder med varsin gesäll och lärpojke hammarna igång.

1810

Åren strax före är Wira nedläggningshotat. Kortspelet Wira uppfanns i Tingshuset.

1843

Wira bruks bolag bildas för att centralt styra verksamheten. Bolaget löses upp efter några år och återigen arrenderar smederna sina härdar.

1850

Karl Adolf Dahlgren bygger ”Dahlgrenssmedjan”.

1800-talets slut

Wira smidesförening bildas. Föreningen skriver kontrakt med Slöörs järnhandel i Gamla Stan och ger järnhandeln rätt till ensamförsäljning av smidet.

1923

Mauritz Stiller spelar in delar av filmen Gösta Berlings saga, Greta Garbos debutfilm, i Wira bruk.

1948

John Dahlgren, den siste Wirasmeden, avlider. Efter detta förfaller bruket.

1965

AMS börja rusta bruket, som ett beredskapsarbete.

1969

Stiftelsen Wira Bruk bildas för att värna om Wiras miljö och hantverk.

1970

Konstsmeden Curt Wägerth flyttar till Wira och återupptar smidestraditionen.

1985

Stiftelsen Wira-Spelen bildas och musikskådespelet har premiär på Isaks äng i Wira bruk.

Lärling, gesäll och mästare

När en person började sin bana som hantverkare var det som lärling hos en mästare. Villkoren för lärlingsutbildningen, exempelvis lärlingstiden, reglerades av skråordningarna och varierade mellan olika yrken. 

Efter lärotiden blev lärlingen gesäll. Det var först på slutet av skråtiden som det blev krav att han först skulle avlägga gesällprov. I gesällprovet skulle lärlingen tillverka någon vara inom sitt område, exempelvis en möbel. Detta bedömdes sen av olika mästare och varan måste bli godkänd för att lärlingen skulle bli upptagen som gesäll, dvs en slags examen. Upptagandet som gesäll följde en rituell invigningsceremoni. Ett bevis att lärlingen nu var gesäll var gesällbrevet.

En tidig benämning på gesäller var svenner. 

Det var vanligt att gesällerna gav sig ut på vandringar, sk gesällvandringar. Genom att arbeta hos olika mästare lärde de sig yrket på bästa möjliga sätt och kunde därmed bygga upp en egen yrkesskicklighet. 

 För att bli mästare och kunna arbeta i egen regi var gesällen först tvungen att bli mästare. För att bli mästare måste de avlägga ett mästarprov.

Mästare var benämningen på hantverkare med den största hantverksskickligheten. Mästarna hade rätt att självständigt utöva sitt yrke och därmed anställa lärlingar och gesäller. 

Mästarbrevet var en hantverkares bevis på att han var en mästerhantverkare och verkligen kunde sitt yrke. Endast de av skråna godkända mästarna fick utöva yrket. Som mästare kunde han i sin tur lära upp nya gesäller.

Skråordningarna reglerade villkoren för att bli mästare och varierade mellan de olika hantverksyrkena. 

Hantverkare kunde enbart utföra sitt yrke i städerna. För att kunna göra detta måste de även ha en tillstånd från staden, dvs de måste söka om burskap. Burskapet beviljades genom att stadens magistrat utfärdade burbrev. 

På 1680-talet fick i begränsad utsträckning några yrkeskategorier rätt att slå sig ner på landsbygden för att utförs sitt yrke. Det var framförallt skräddare, smeder och skomakare.

Alva, Anders, Andreas, Anna, Annika, Aurora, Beata, Beatrice, Birgitta, Celine, Christer, Christian, Christine, Conny, Dan, Donald, Elizabeth, Emelie, Esmeralda, Eva K, Eva T, Ewa, Frans, Fred, Frida, Görel, Hasse, Helga, Henrik, Himla, Ida, Inez, Iris, Ivar, Jan, Jessica, Joakim, Johan M, Johan W, Julia F, Julia S, Karl, Katarina, Kerstin, Klas, Lars, Lea, Leia, Leonard, Linda, Linda, Linus, Maj, Magnus, Makita, Maria O, Maria R, Matilda, Mats, Melea, Mia, Mira, My, Nicole, Nike, Nova, Paul, Per, Pål, Richard, Ronnie, Sabina, Sabina P, Simi, Sofie, Sonja, Tanya, Tilda, Tindra, Towe, Tuva, Urban Wi, Urban Wä, Vega, Victor T, Viktor L, Vito, Wera och Willam 

samt hästarna Atlas, Balder, Balou, Bobbo, Gwen, Julle, Molly och Tuff,

tackar för i år och hoppas att vi ses nästa år igen.